| 23 Kapitlet |
1 | Därefter tog Job till orda och sade:
|
2 | Också i dag vill min klaga göra uppror. Min hand kännes matt för min suckans skull.
|
3 | Om jag blott visste huru jag skulle finna honom, huru jag kunde komma dit där han bor!
|
4 | Jag skulle då lägga fram för honom min sak och fylla min mun med bevis.
|
5 | Jag ville väl höra vad han kunde svara mig, och förnimma vad han skulle säga till mig.
|
6 | Icke med övermakt finge han bekämpa mig, nej, han borde allenast lyssna till mig.
|
7 | Då skulle hans motpart stå här såsom en redlig man, ja, då skulle jag för alltid komma undan min domare.
|
8 | Men går jag mot öster, så är han icke där; går jag mot väster, så varsnar jag honom ej;
|
9 | har han något att skaffa i norr, jag skådar honom icke; döljer han sig i söder, jag ser honom ej heller där.
|
10 | Han vet ju vilken väg jag har vandrat; han har prövat mig, och jag har befunnits lik guld.
|
11 | Vid hans spår har min for hållit fast, hans väg har jag följt, utan att vika av.
|
12 | Från hans läppars bud har jag icke gjort något avsteg; mer än egna rådslut har jag aktat hans muns tal.
|
13 | Men hans vilja är orygglig; vem kan hindra honom? Vad honom lyster, det gör han ock.
|
14 | Ja, han giver mig fullt upp min beskärda del, och mycket av samma slag har han ännu i förvar.
|
15 | Därför gripes jag av förskräckelse för hans ansikte; när jag betänker det, fruktar jag för honom.
|
16 | Det är Gud som har gjort mitt hjärta försagt, den Allsmäktige är det som har vållat min förskräckelse,
|
17 | ty jag fick icke förgås, innan mörkret kom, dödsnatten undanhöll han mig.
|